Krigsfångläger nr 2

I Alkkia verkade under andra världskriget ett stort krigsfångläger, vars fångar arbetade i traktens gårdar och gemenskaper.

Krigsfångar på Tuohisalo gård

I Alkkia verkade Krigsfångläger nr 2 mellan åren 1939 och 1942. I trakterna kring Karvia och Parkano fanns krigsfångar fram till 1944, men de hölls inte längre i fånglägret utan de var utplacerade på gårdarna.

Krigsfångläger nr 2 verkade under fortsättningskriget på Summa gård i Tuohisalo by. Ladugården, jordkällaren och en del av gårdsområdet som inrättats för en evakuerad familj under vinterkriget inhägnades med taggtråd. En byggnad som tidigare hade hyst några kor blev till ett tillfälligt härbärge för hundratals män.

Bild: Laura Puolamäki, en lada som fungerade som krigsfängelse

På gårdsområdet finns fortfarande kvar en bastubyggnad som fungerat som krigsfånglägrets lusbastu. I de trånga utrymmena där hygienen var bristfällig spred sig ohyran. Därför rengjordes både människorna och kläderna regelbundet.

Bild: Laura Puolamäki, Tuohisalos lusbastu

Resan till Karvia och kolonin Rihkaa som låg på Parkanos sida började via något annat fångläger nära fronten. Till exempel sjukskötaren Ludmila Bihoveta fängslades 30.9.1941 i Raivola. Hon anlände till Karvia först 13.7.1942, via koncentrationslägret i Miehikkälä. Bland krigsfångarna fanns det representanter för en mängd olika yrken, såsom en barnträdgårdsföreståndare, en kokerska, en målare, en snickare, en lantarbetare och en arbetare.

Bild: Försvarsmaktens bildarkiv

Fångarna avhjälpte bristen på arbetskraft

Då fortsättningskriget drog ut på tiden blev bristen på arbetskraft ett problem i Finland och på grund av problemets omfattning sattes även krigsfångarna i arbete i början av hösten 1941. I Karvia hamnade krigsfångarna oftast i skogsarbete i närområdena, såsom på myren i Alkkia. De kunde också transporteras längre bort för skogsarbeten till förmån för Forststyrelsen och försvarsmakten.

Bild: Försvarsmaktens bildarkiv

Till fångarnas arbetsuppgifter hörde också byggnadsarbete. Till exempel är skogsstugan i södra änden av Mustajärvi och som fortfarande används byggd av krigsfångar. Krigsfångarna deltog också i skördearbetet på krigsfånglägrets odlingar, och i byggandet av vägar.

Hundratals krigsfångar arbetade också på ortens gårdar. Till exempel i augusti 1941 var sammanlagt 325 fångar placerade på gårdarna. Då krigsfångläger 2 lades ner blev många fångar kvar på gårdarna.

Kuva: Eino Nikkilä, Museiverket-Finna, Kiikka i Karvia i 1930

Vänskap mellan lokalbefolkningen och fångarna

Juri Supjuk, som hänvisats till Ylinens gård i Karvia, stannade kvar där tills det var dags för krigsfångarna att återvända till Ryssland. Kontakten till Karvia bibehölls, och 1998, dvs. 53 år senare, träffades sonen på gården Lauri Ylinen och Juri Supjuk åter i S:t Petersburg.

Juris och Lauris vänskap beskriver förhållandet mellan finländarna och krigsfångarna som placerades på gårdarna också på ett mer allmänt plan; trots kriget förenades de av det vardagliga arbetet och vänskapsförhållanden uppstod, trots att det officiellt var förbjudet.

Bild: Försvarsmaktens bildarkiv

Text: Laura Puolamäki

Bakgrundsstudier: landskapsexpert Laura Puolamäki i södra Finlands ProAgria och södra Finlands Jordbruks- och Hushållskvinnor, lärare Eeva Raike vid examensprogrammet i kulturproduktion och landskapsforskning vid Åbo universitet samt studenter, vår 2020

Huvudbild: Laura Koivumäki, Tuohisalo

Sista bild: Laura Koivumäki, Rihkaantie

Krigsfångar arbetade för husen och samhällena i området